INGET OS MEN SÅ NÄRA

Har tagit lite tid för mig att ta mig för att skriva… men nu har jag samlat energi till att ta tag i det.

Förra helgen åkte vi ner till Spanien igen, för den absolut sista chansen att kvala till OS. Denna gången för att tävla i Torremolinos, nära Malaga.

Checkade in på samma hotell som veckan tidigare, och med samma härliga väder! Perfekt för att hoppa höjdhopp i.

 

och med havet på andra sidan gatan. Fast för min del blev det att hålla mig i skuggan och spara på energin till att tävla!

 

Hann ändå med en tur in till Fuengirola, för lunch och för att strosa runt på gatorna och kolla i lite butiker.

och för kaffe i skuggan…

 

 

 

Den bästa hejarklacken 😉

Okej, till tävlingen då…

Som jag har tragglat och kämpat med allt för att ta mig till detta OS, och så mycket som har gått stolpe ut! Tillslut även denna chansen. Jag har jobbat nu i nästan två år med att få min rygg och mitt diskbråck helt bra. Och förra hösten började jag verkligen tappa hoppet inför att det skulle gå.

Men med nytt samarbete med både sjukgymnast och tränare, började jag äntligen se ljuset i tunneln! Och till denna vinter kände jag mig redo att kunna tävla, det blev bara en tävling för kroppen var inte helt förberedd och jag fick en inflammation i hälkudden. Fick avbryta inne säsongen efter en tävling. Men det var ändå en seger att ens kunna tävla!

Vi tog det lugnt på hälen en dryg månad, och när jag sedan i mitten på april skulle börja stegra träningen, fick jag ett bakslag… Ryggen blev sämre och jag fick ont i min högra hälsena (jag har haft mycket problem med min vänstra hälsena genom min karriär, men du kom även problem i höger). Efter behandling i Tyskland, släppte ryggproblemen helt och jag kände mig som en ny människa. Så underbart att träna igen, fast hälsenan ville inte sluta värka. Och varje försök till höjdhoppspass, slutade med frustration och utebliven hoppning.

Tillslut insåg jag att det måste vara något värre än vad vi först trott, och det visade sig vara en skada (bristning) mitt i senan. Jag fick i princip veta att det är kört, det kommer inte hinna läka i tid…

Efter tårar, frustration och besvikelse! Kände jag ändå att jag vill testa det som går, hade ju kämpat så för att få detta att fungera. Jag åkte ytterligare en omgång till Tyskland för att få behandling för senan. Enligt de svenska läkarna, var det enda chansen! Där de möjligen kunde hjälpa mig ?  (det var inte direkt med övertygelse de uttryckte detta förslag…)

Men de visade sig att det fungerade, fast jag behövde vila efter behandlingen (helst längre än jag hade tid till, och vi fick kompromissa lite där). Vilket innebar att mina chanser att kvala till OS blev färre och färre och jag hann heller inte få till någon hoppning på träning.

Jag gjorde ett höjdhoppspass för att testa om sedan höll… och veckan efter tävlade jag i Sollentuna.

Kvalgränsen till OS 1.93m

Sollentuna, stannade på 1.84m

Sierra Nevada, stannade på 1.85m (nära på 1.90m)

Och Torremolinos, stannade på 1.90m (och med tre försök nära att klara 1.93m)

Jag är både otroligt stolt och imponerad över mig själv, att det ens gick att hoppa höjd med min trasiga sena… samtidigt besviken över att det inte gick, att jag var så nära, att jag inte fick chansen på riktigt!

 

 

Här är ett av mina tre hopp på 1.93m (och ja jag hade ont i min hälsena )

Nu tar jag det lite lugnt på senan, innan jag tar nya tag för att hoppa på SM och förhoppningsvis Finnkampen!!


Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *